I mitten av oktober 2004 fick jag en vild tanke, 2005 - då skall jag springa långa natten på tiomila. 6 månader senare verkade det som om planen, träningen och förberedelserna skulle bära frukt. Det jag siktat på i ett halvår skulle bli av, det blir långa natten för mig. Dagarna innan 10MILA kändes kroppen helt fördjävligt som vanligt, ont i huvudet, konstig hals, feberkänslor och allt annat som brukar framträda spontant och utan orsak då kroppen är i form och det är dags för årets urladdning (skillnaden mot att vara sjuk är att här kommer dessa känslor spontant och finns under 10 minuter innan de försvinner igen och kommer tillbaka några timmar senare). Det var bara att trycka bort alla dessa känslor eftersom jag visste att såfort jag står i växlingsfållan kommer det kännas hur bra som helst. Gick och la mig i husvagnen tidigt, taggarna utåt som vanligt (ursäkta alla som fick korta och hårda svar under lördagen), radion på - Härligt! Kiril dominerar på första!. Såg till att inte sova något för att kroppen inte skulle bli seg utan att bara ligga ner och ta det lugnt. Mårts springer bra också. - Det verkar bli kallt inatt enligt Björn Persson i skogen - Skit, jag har bara en kortärmad super med mig som jag räknat att springa med. Snabbt telefonsamtal till pappa löser detta genom att jag lånar en långärmad av honom. Mårts är med i tät vid förvarningen, skitkul! - Nästa problem, det verkar gå fort som skjutton, behöver jag verkligen bygga på det andra batteriet på selen eller skall jag räkna med att mitt ordinarie batteri räcker - tar med båda batterierna till coach-tältet och frågar UK om råd blir den temporära lösningen.. Ombytt och klar, det spritter i benen när jag lätt joggar upp mot TC, shit va taggad jag är! Hör på radio-rapporten att Pavlo är med vid radion. Gött! Verkar vara en fin klunga han springer i. Kommer upp till TC ungefär halvägs in på Pavlos sträcka, är så upppeppad att jag inte kan stå still utan benen vill springa, NU!!!, Tur att olsson har en kort sträcka, nu är det snart dags. Börjar värma upp, huvudvärken kommer och går hela tiden, bara att trycka bort, jag är i form, jag är frisk, jag är i jävulskt slag! UK vill inte säga om eller inte jag skall köra med två batterier, jag bestämmer mig för att skippa extrabatteriet och spara 200 gram i vikt. Snart dags, stämplar in och förflyttar mig som på moln fram och tillbaka i växlingsfållan, snart dags, Halden kommer (x2 faktiskt, Öysten får order om att stå på, det är lätt..), Leksand och Mora sticker ut, hör att Olsson passerar förvarningen, 3 minuter kvar.. KFUM och Turun Mätsenkävjät sticker ut... nu! Olsson sluggar fram till planket och räcker över kartan - Gå rätt säger han - Självklart.. Startar i ett hårt tempo, Söders står och väntar vid startpunkten och hakar på när jag kommer - haka på du, ganska lång sträcka till ettan, bestämmer mig kvickt för att gå lite stig i början för att sedan gena rakt på på slutet för att springa in klungan som gick ut innan. Går på för fullt, och inte en trötthetskänsla finns. Total focus.. Förlänger steget 5cm till när jag går över grusplanen vid några förrådsbyggnader.. Passerar några lag som springer på en tidigare sträcka, dom står still i skogen. Söders kille verkar vara med fortfarande, jag hör iallafall flåsandet. Saktar in lite från sista säkra in mot kontrollen, skråar fram och får den klockrent. Taktiken funkade, när jag sticker ut mot tvåan kommer storklungan med Mätsenkävjät, Mora, Angelemin, Friskus m.fl in till kontrollen. Mora-nisses son lägger sig direkt kloss i ryggen på mig, - nu får du en fin resa tror jag jag sa till honom, eller så tänkte jag bara det. Liten miss på tvåan, 15 sek, klantigt. 3an är dock omissbar, skenet från tv-kontrollen syns på 200 meters håll. Springer in ytterligare 3 lag på vägen uppför hygget på väg fram mot TV kamerorna. Fortfarande inte den minsta tillstymelse till trötthet. Det kommer bli en kul natt det här. Olofsson i Friskus går upp och drar över hygget, farten ökas ytterligare ett snäpp, inget problem! Passerar vägen och nu är det bara finlir kvar in mot kontrollen, Mätsenkävjät går upp och drar i ett furiöst tempo, idiot tänker jag, nu måste jag slå ner på tempot så vi inte missar. Dras ändå med lite för fort. In i det gröna, sikten försvinner helt, det blir blött, tätt och svårframkomligt. Försöker hålla riktigningen men det är svårt när man måste slåss hela tiden med träd. Helt plötsligt kommer vi ut ur det gröna, shit. Det var inte meningen. Tycker jag läser in mig och går in mot kontrollen igen. Olofsson ropar nåt om att vi är för långt norrut, verkar stämma och vi styr söderut. Passerar tydligen kontrollen 10 meter på fel sida höjden och får ta om ytterligare en gång från kanten på det gröna innan vi får den. 3 minuters miss, Illa!! Ny fokus dock, det är 12km kvar på banan! Lång sträcka till femman också, Mätsenkävjät går upp och drar furiöst igen, vis av vad som hände i det gröna nyss är jag noga med att hela tiden orientera själv oavsett vad han gör. Funkar bra, den här gången spikar vi. 700 meters väglöpning till nästa, tempot börjar kännas lite nu. Men fortfarande inget problem. Konstaterar att Söders och Mora fortfarande ligger hack i häl. Sexan sitter i ett diffust område, höjden flyter ut och den på kartan så tydliga 2 kurvshöjden finns knappt i verkligheten, 45 sekunders miss och Orionexpressen med ett tåg på 30 löpare är ikapp oss vid kontrollen. Nu blir det åka av tänker jag. Malung och Göteborg ser jag bland alla lagen som är i den här klungan. En smärre tempohöjdning igen nu, Tobias Andersson drar snabbt och rakt, ställer in mig i ledet och kör. Ingen verkar vara villig att störa Tobias i täten, han får göra det här verkar det som om alla resonerar, lika bra att inte störa den uppdelningen tänker jag och koncentrerar mig på att vara med på kartan istället. Plötsligt bommar Tobias, lite snett in i ett grönområde och det blir förödiskt. Slagsmål när väl kontrollen hittas och 40 personer skall försöka stämpla samtidigt på 3 enheter. Är alldelens för passiv och slåss inte tillräckligt. Förlorar position i klungan, inte bra, några korta sträckor över en åker nu. Nästan omöjligt att förbättra positionen, tempot är uppskruvat till nästan max nu. Tänker att jag kan springa in positioner när vi kommer in i skogen igen och tempot blir lite lägre. Går inte, tempot fortsätter att vara lika högt. Förvirring i klungan uppstår när Tobias missar och övriga klungan tar kontrollen, vem skall dra? Ingen vill utan alla står och tittar på varandra. Plötsligt blir det fart igen, blir lite osäker på vem det är som drar, kollar runt så inte det är några utbrytarklungor som tar andra vägval nu på långsträckan. Verkar inte så.. Klungan drar genom ett tjockt grönområde, kommer ut och uppstäcker till min förskräckelse att några finnare 10 platser framför mig i ledet har släppt en gigantiskt lucka till framförvarande. SHIT SHIT SHIT!! 2,5km väglöpning väntar. Passerar folk så jag hamnar före syndabockarna från vårt östra grannland och försöker springa ikapp. Helt omöjligt. Lyckas inte ta en enda meter på den framförvarande klungan är känslan. Sliter på allt jag har men när vi kliver av vägen är avståndet fortfarande för stort för att jag skall kunna ta hjälp av deras lampor. Måste orientera själv in till kontrollen. Försöker går lite fortare än önskvärt men ändå såpass långsamt att jag inte skall bomma för mycket. Spikar visserligen kontrollen men fortfarande är klungan utom synhåll, hör dock lite knakande långt bort i grönområdet. Går på mot nästa också men måste tyvärr konstatera att jag nog är avhängd. Inser att jag nu får göra jobbet själv in mot mål. Espoon Suuntas kille som mött samma öde som mig hjälper till, ser att Mora och Söder fortfarande ligger bakom mig. Orienterar bra de sista 6 kilometrarna till mål, tappar visserligen några minuter på Orionexpressen men men. 6 månaders laddning och fokusering slutar i katastrof tack vare att några finnar tränat för dåligt på grönområdeslöpning. Tyvärr kan jag nog inte skylla på dem heller. Regel nummer ett i klunglöpning är ju att ligga topp-5 i klungan så slipper man drabbas av sånt här. Orienteringsteknisk ett ganska bra lopp, men omöjligt att vara annat än missnöjd efter vad som hänt. Kan dock bara tacka, Affe, Sven, Nisse, Rikard och Henrik för att dom styrde upp det hela igen... Tack grabbar!!